Den 3 oktober 2026 öppnar Moderna Museet på Skeppsholmen utställningen "Tehran/New York" på våning 4: ett hundratal verk av den iranska konstnären Monir Shahroudy Farmanfarmaian (1922–2019), från spegelmosaiker som splittrar rummet i tusen fragment till blyertsteckningar av blommor och de självbiografiska lådor hon kallade "Heartache Boxes". Det är första gången hon får en egen stor utställning i Sverige, och den pågår till den 28 februari 2027. För den som funderar på en geometrisk poster till väggen är det en ovanligt bra anledning att titta närmare på vad geometri faktiskt kan göra i ett rum: Monirs hexagoner, trianglar och spegelskärvor är ett tvåhundra år gammalt hantverk omtolkat av en kvinna som rörde sig mellan Teherans basarer och New Yorks avantgarde.
Hundra verk, två städer och en spegelmosaik som gör betraktaren till en del av verket
Utställningen är initierad av Moderna Museet, med Asrin Haidari som curator, och genomförs i samarbete med Museo Nacional Centro de Arte Reina Sofía i Madrid och Kunstmuseum Den Haag. Efter Stockholm reser den alltså vidare i Europa, men det är här den börjar. Verken sträcker sig från 1970 till 2015 och visar hela bredden: kalejdoskopiska spegelreliefer, skulpturala assemblage, collage, kalligrafi, mattor och de teckningar med blommotiv som löper som en tyst stämma genom hela hennes produktion.
Ett av nyckelverken är "Third Family" från 2011, en serie där Monir utgår från hexagonen och andra grundformer ur den islamiska konstens tradition och driver dem genom variation efter variation. Hon arbetade ofta så, i serier hon kallade "familjer", där verken hänger ihop genom släktskap i form och struktur snarare än genom motiv. Det är ett tänkande som ligger nära hur man bygger en tavelvägg: inte identiska bilder, men bilder som delar ett formspråk.
Det som gör hennes spegelverk speciella är att de vägrar stå stilla. När du går förbi en spegelmosaik splittras din egen bild i hundratals skärvor, rummets färger vandrar över ytan och verket förändras med varje steg. Monir formulerade det själv: "Du blir en del av konsten, och konsten blir en del av dig." Gränsen mellan verk, rum och betraktare löses upp, och det är den egenskapen som gjort henne till en av Irans mest inflytelserika konstnärer och en referenspunkt för samtida konst långt utanför landets gränser.
Snabbfakta: "Monir Shahroudy Farmanfarmaian – Tehran/New York" visas på Moderna Museet i Stockholm 3 oktober 2026 – 28 februari 2027, våning 4. Cirka 100 verk från 1970–2015. Curator: Asrin Haidari. Curatorsvisning 3 oktober kl 13.00, därefter guidade visningar på svenska bland annat 13, 16, 17 och 20 oktober. Ordinarie entré 170 kr, fri entré under 18 år och på Free Friday fredagar kl 18–20 fram till 18 december 2026.
Från Qazvin till Bonwit Teller: en illustratör som mötte Warhol och hittade hem i Shiraz
Monir Shahroudy Farmanfarmaian föddes i Qazvin 1922 och studerade vid konstfakulteten på universitetet i Teheran innan hon 1945 reste till New York. Där blev hon inte omedelbart konstnär i galleribetydelsen, utan illustratör och formgivare. Hon tecknade för varuhuset Bonwit Teller och modemagasinet Glamour, och hon var med och grundade textilföretaget Katja & Monir, som senare blev Katja of Sweden. En svensk tråd löper alltså genom hennes biografi långt innan Moderna Museet kom in i bilden.
I New York rörde hon sig i samma kretsar som Milton Avery, Willem de Kooning, Joan Mitchell, Louise Nevelson och Barnett Newman, och senare Andy Warhol. Enligt Guggenheims katalog från 2015 var det åren 1945–1957 som formade hennes blick för den geometriska abstraktionen, den amerikanska efterkrigskonstens rytm och skala. Men det var i Iran hon hittade sitt material.
När hon återvände till Teheran 1957 var staden på väg in i två decennier av snabb kulturell utveckling. Monir ställde ut på den första Teheranbiennalen, representerade Iran på Venedigbiennalen och började samtidigt samla: islamisk konst, folkkonst, hantverk, målningar bakom glas. Vändpunkten kom 1966 vid ett besök i helgedomen Shah Cheragh i Shiraz. Där är väggar, valv och kupoler täckta av ayeneh-kari, en flera hundra år gammal iransk teknik där små spegelbitar sätts samman till geometriska mönster. Tekniken blomstrade under safaviderna, när importerade venetianska speglar gav hantverkarna nytt material, och blev under qajarerna en självklar del av palats och helgedomar. Monir lyfte spegelmosaiken ur arkitekturen och in i reliefer och fristående konstobjekt.
Så kom revolutionen 1979. Hennes hem, hennes ateljé, hennes verk och större delen av samlingen konfiskerades och skingrades. Hon levde i exil i New York i tjugofem år och byggde långsamt upp ett nytt konstnärskap i litet format, med papper, blyerts, fotografier och reproduktioner. I collagen från exilåren vävs förlust och längtan samman med fragment ur iransk konsthistoria och bilder av hennes egna förlorade verk. Minnet blev ett material bland andra. Först 2004, vid 82 års ålder, återvände hon till Teheran, öppnade ateljén igen och började arbeta med spegelmosaik tillsammans med specialiserade hantverkare. Det blev den mest produktiva perioden i hennes karriär: verken växte i skala och komplexitet.
Erkännandet kom sent men stort. "Infinite Possibility: Mirror Works and Drawings 1974–2014" öppnade på Serralves i Porto 2014 och visades på Guggenheim i New York 2015 som den första amerikanska museiutställningen av hennes spegelverk. År 2017 öppnade Monirmuseet i Teheran, det första museet i Iran tillägnat en enskild kvinnlig konstnär. Hon dog i Teheran 2019, 96 år gammal. I Sverige visades hon första gången 2016 i grupputställningen "New Visions" på Tensta konsthall. Mer om verken finns hos Moderna Museet och i Guggenheims utställningsarkiv.
"Monir tog ett hantverk som i femhundra år suttit fast i kupoler och palatsväggar och hängde det på en vägg i ögonhöjd. Det är exakt vad en geometrisk poster också gör: den flyttar mönstret från arkitekturen till dig."
Hexagonen, spegeln och blomman: vad Monirs tre formspråk lär oss om geometri på väggen
Det finns tre saker i Monirs konst som är direkt användbara för den som väljer posters, och de motsvarar tre delar av hennes produktion.
Det första är hexagonen. Den islamiska konstens geometri bygger på att en grundform upprepas, speglas och roteras tills ett oändligt fält uppstår, utan centrum och utan kant. Monir tog den principen och lät den stanna i ett enskilt objekt, en hexagon som öppnar sig mot fler. För väggen betyder det att ett strikt geometriskt motiv inte behöver kännas kallt eller tekniskt. Det kan bära samma lugn som ett kakelgolv i en gammal moské, en ordning ögat vilar i. Grafiska posters med upprepade former fungerar på just det sättet: de skapar rytm i stället för att kräva uppmärksamhet.
Det andra är spegeln, och det som spegeln gör med färg. I verket "Untitled" från 1976 möts trianglar och ett rutmönster i blått, orange och grönt, färger som i hennes spegelverk multipliceras av rummets ljus. En poster kan inte spegla, men den kan använda samma princip: ett fåtal starka färger i strikt geometri blir mer intensiva än ett brokigt motiv, eftersom ögat läser dem som ett system. Det är därför abstrakta posters i tre eller fyra klara kulörer ofta ser mer påkostade ut än motiv med tjugo nyanser.
Det tredje är blomman. Genom hela sitt liv tecknade Monir blommor, ofta i blyerts eller tusch, och de visas i Stockholm sida vid sida med spegelverken. Kontrasten är poängen: det mjuka, växande och ofullständiga intill det hårda, upprepade och exakta. Det är en kombination som fungerar lika bra på en vägg hemma. En strikt geometrisk poster bredvid en botanisk poster med en ensam kvist ger båda något att stå emot, och väggen slutar kännas som antingen laboratorium eller växthus.
Det finns också en tidskoppling. Hösten 2026 domineras inredningen av Neo Deco, med mörka träslag, krom, glas och geometriska former, och Monirs speglar och hexagoner ligger visuellt nära den estetiken utan att vara en kopia av 1920-talet. "Tehran/New York" ger en historisk förklaring till varför glas, geometri och ljus hör ihop. Läs gärna vidare i vår guide om Kandinsky och den abstrakta konstens födelse för att se hur den europeiska abstraktionen som Monir mötte i New York såg ut.
Så tar du hem Monirs geometri: motiv, färger, format och rum
Monirs egna verk går inte att köpa som posters, och det är inte heller poängen. Poängen är att använda hennes principer när du väljer bland motiv som redan finns.
Hallen och trapphuset: en enda stor geometrisk poster
Spegelmosaik är byggd för att mötas i rörelse, och hallen är rummet man rör sig genom. En stor geometrisk poster i 50x70 eller 70x100 cm, placerad så att du ser den när du kommer in, ger samma effekt av att rummet öppnar sig. Välj ett motiv med tydlig upprepning och högst tre färger. Metallram i svart eller mässing förstärker känslan av att motivet är ett objekt och inte bara ett tryck.
Vardagsrummet: en familj av tre
Gör som Monir och tänk i familjer. Tre posters i samma format, 30x40 eller 40x50 cm, med samma färgskala men olika geometriska motiv, hängda i rad med 5–7 cm mellanrum. Serien läses som ett verk, precis som "Third Family". Håll ramarna identiska; variationen ska ligga i motiven, inte i inramningen.
Sovrummet: geometri i ljus ton, blomma bredvid
Här är det Monirs teckningar som pekar ut vägen. Välj en geometrisk poster i sand, ljusgrått eller dämpat blått och kombinera med ett botaniskt motiv i samma format. Undvik högblanka ramar och orange eller rött; det som fungerar på Skeppsholmen under museiljus blir för intensivt vid sängen.
Köket och matplatsen: klar färg i litet format
Blått, orange och grönt från "Untitled" 1976 är en palett som tål stekos och kvällsljus. Två posters i 21x30 cm med starka geometriska färgfält, hängda över en bänk eller vid matbordet, ger köket något av samma glöd som Monirs speglar utan att ta plats från förvaring. Bland våra posters med färgbomb hittar du motiv där färgen får vara huvudsaken.
Tips: Testa "Monir-principen" innan du köper. Lägg de motiv du överväger sida vid sida på skärmen och fråga dig om de delar minst två egenskaper, till exempel färgskala och formspråk, eller format och linjetjocklek. Delar de färre än två blir de en samling enskilda bilder. Delar de två eller fler blir de en familj, och det är familjen som får en vägg att kännas genomtänkt.
Om du vill förstå varför geometrisk och abstrakt konst känns så personlig trots att den inte avbildar något, rekommenderar vi vår artikel om betraktarens andel och forskningen kring abstrakt konst. Och för den som vill se hur en annan konstnär byggde ett helt livsverk på en enda geometrisk grundform finns vår text om Josef Albers och Hyllning till kvadraten.
Vanliga frågor om Monir Shahroudy Farmanfarmaian och utställningen på Moderna Museet
Monir Shahroudy Farmanfarmaian väntade i tjugofem års exil på att få göra sina stora spegelverk, och när hon till slut kunde var hon över åttio. Utställningen på Moderna Museet är ett tillfälle att se vad tålamod och en enda geometrisk idé kan bli. Ta med dig hennes tre principer hem, upprepningen, den klara färgen och blomman bredvid, och bygg en vägg som hör ihop. Bland våra minimalistiska posters och geometriska motiv hittar du ett sortiment att börja i, och vi skickar alltid med rådet Monir själv levde efter: låt verket bli en del av rummet, och rummet en del av verket.