Eugène Jansson – blåmålaren, Stockholmsnatten och Riddarfjärdens nocturner

Eugène Jansson är den konstnär som gav Stockholm sin blå natt. Hans målningar av Riddarfjärden, Hornsgatan och Söders trappgränder i skymning – utförda i otaliga nyanser av ultramarin, koboltblått och preussiskt blått, med gaslyktornas gula punkter som enda motvikt – hör till de mest säregna verken i svensk konsthistoria. Ingen annan svensk målare vid sekelskiftet 1900 vågade göra en enda färg till sitt hela uttryck, och ingen annan gjorde storstaden till sitt landskap när kollegorna reste till Dalarna, Värmland och Bohuslän för att måla fosterlandet. Som poster har hans nocturner fått ett nytt liv i moderna hem, där den djupa blå tonen fungerar som ett lugnt, nästan meditativt inslag.

Men Jansson var mer än blåmålaren. Efter 1904 lämnade han stadsvyerna helt och ägnade sina sista tio år åt att måla nakna, solbelysta atleter på Flottans badhus vid Skeppsholmen – ett motivval som var lika djärvt som det var farligt i ett Sverige där homosexualitet var straffbart fram till 1944. Den här sidan går igenom hans liv från Gamla stan till Mariaberget, huvudverken på Thielska galleriet och Nationalmuseum, tekniken bakom det blå ljuset, kopplingen till Chopins nocturner, rekordpriset på Bukowskis 2021 och hur hans motiv fungerar i ett nutida hem.

Innehåll
↓ Vem var Eugène Jansson?
↓ Från Gamla stan till Mariaberget – liv och bakgrund
↓ Huvudverken – de blå nocturnerna och badhusen
↓ Teknik och stil – blått, ljus och musik
↓ Sekelskiftets Stockholm, sexualitet och eftermäle
↓ Var finns Jansson i dag? Museer, samlingar och auktioner
↓ Jansson i hemmet – så fungerar den blå natten
↓ Tidslinje
↓ Relaterade konstnärer och rörelser
↓ Vanliga frågor om Eugène Jansson

Vem var Eugène Jansson?

Eugène Fredrik Jansson (1862–1915) var en svensk målare, född och verksam i Stockholm, känd som "blåmålaren" för sina nattliga stadsvyer i blå färgskala. Han tillhörde generationen kring Konstnärsförbundet – Richard Bergh, Karl Nordström, Nils Kreuger, Bruno Liljefors och prins Eugen – men skilde sig från dem på två avgörande punkter. Han reste aldrig till Paris för att studera, och han valde staden i stället för landsbygden som sitt motiv. Resultatet blev ett måleri som samtida kritiker hade svårt att placera: för symboliskt för realisterna, för expressivt för impressionisterna och för abstrakt för de flesta köpare.

Hans konstnärskap delas naturligt i två faser. Den blå perioden, från omkring 1893 till 1904, omfattar stadsvyerna över Riddarfjärden, gatumotiven från Södermalm och de nästan upplösta nocturnerna där bara lyktornas reflexer skiljer vatten från himmel. Den andra fasen, från 1907 till hans död 1915, ägnas helt åt figurmåleri: nakna män som solbadar, lyfter vikter, hänger i ringar och dyker från trampolinen på Flottans badhus. Den senare fasen har gjort honom till en central gestalt i svensk queerhistoria, medan den förra gjort honom till Stockholmsskildraren framför alla andra.

Snabbfakta: Född 18 mars 1862 i Stockholm, död 15 juni 1915 i Skara, 53 år gammal, av hjärnblödning. Uppvuxen på Stora Nygatan i Gamla stan. Elev vid Tekniska skolan från 1878 och hos Edvard Perséus; antagen till Konstakademiens antikskola 1881. Medgrundare av Konstnärsförbundet 1886. Bodde från mitten av 1890-talet på Mariaberget på Södermalm, bland annat Bastugatan 40, med utsikt över Riddarfjärden. Bankiren Ernest Thiel köpte tre målningar vid sitt första ateljébesök i november 1898 och sammanlagt 19 verk. Sista blå målningen fullbordades 1904, första nakenmotiven ställdes ut 1907. Hornsgatan nattetid (1902, 152 × 182 cm) ägs av Nationalmuseum. Timmermansgatan (1897, 109 × 62 cm) klubbades för 3 150 000 kronor på Bukowskis den 9 december 2021. Retrospektiv på Musée d'Orsay i Paris 18 maj–22 augusti 1999. Thielska galleriet i Stockholm har landets största samling med ett 20-tal oljemålningar.

Från Gamla stan till Mariaberget – liv och bakgrund

Barndomen, musiken och sjukdomen

Jansson växte upp i ett hem som balanserade mellan arbetarklass och lägre medelklass, men där konst och musik hade en självklar plats. Fadern Fredrik var postvaktmästare och skicklig amatörflöjtist, modern Eugenia hade drömt om att bli sångerska och målade stilleben för eget nöje. Eugène gick i Tyska skolan i Stockholm och tog pianolektioner – en skolning som skulle prägla hela hans konstnärskap. Familjen bodde på Stora Nygatan i Gamla stan, och det är från dessa kvarter hans allra första stadsintryck kommer.

Vid fjorton års ålder drabbades han av scharlakansfeber. Sjukdomen lämnade honom med kroniska njurproblem, nedsatt hörsel och försämrad syn för resten av livet. Många konsthistoriker har kopplat den blå färgskalan och den suddiga, drömska formen i hans måleri till just denna synnedsättning, även om Jansson själv aldrig bekräftade ett sådant samband. Sjukdomen gjorde honom också till en hängiven simmare och vinterbadare senare i livet, i ett försök att stärka en svag kropp – något som i sin tur ledde honom till Flottans badhus och till hans sena motivkrets.

Perséus, Konstakademien och Opponenterna

År 1878 skrevs Jansson in vid Tekniska skolan (dagens Konstfack) och blev samtidigt elev hos Edvard Perséus, som drev en privat målarskola i Stockholm. Perséus var en viktig gestalt i det stockholmska konstlivet och Jansson assisterade honom i porträttproduktionen under flera år. 1881 antogs han till Konstakademiens antikskola, men till skillnad från nästan alla jämnåriga kollegor saknade han medel att resa vidare till Paris. Det som såg ut som en begränsning blev hans konstnärliga öde: Stockholm blev det landskap han utforskade i stället för Grez-sur-Loing och Bretagne.

Trots att han stannade hemma var Jansson djupt engagerad i tidens radikala konstpolitik. Han stod nära Opponenterna, den grupp av 84 konstnärer som 1885 krävde reformer av Konstakademien, och var 1886 med om att grunda Konstnärsförbundet som alternativ till akademins utställningar. Genom förbundet fick han vänner som Karl Nordström och Richard Bergh, och det var genom dem han indirekt tog del av det franska friluftsmåleriet, realismen och impressionismen. Jansson var också övertygad socialist, och hans tidiga målning Proletärkasern (1898), som i dag ägs av Musée d'Orsay, visar ett hyreshus på Söder med samma blå allvar som hans senare vyer.

Flytten till Söder och den blå vändningen

När Perséus dog 1890 förlorade Jansson sin viktigaste inkomstkälla, och när fadern avled i lungsäcksinflammation 1891 blev han familjeförsörjare för modern och den yngre brodern Adrian. Familjen flyttade till Södermalm, då en fattig och delvis förfallen stadsdel, och bosatte sig så småningom i en lägenhet på Bastugatan 40 högt uppe på Mariaberget. Från fönstren såg de ut över nästan hela centrala Stockholm: Riddarfjärden, Gamla stan, Kungsholmen och Stadshusets framtida tomt.

Det var här det blå måleriet föddes. Först i pastell, från 1893 i olja. Jansson bodde under 1890-talet på flera adresser i samma kvarter – Timmermansgatan, Bastugatan, Hornsgatan – och varje gata fick sin målning. Ett avgörande intryck kom 1894, när Edvard Munchs måleri visades i Stockholm för första gången. Munchs laddade färger, förenklade former och svepande penseldrag gav Jansson mod att gå bortom det iakttagna och måla en känsla i stället för en vy. Målningar som Mångård (1896) och Söder Mälarstrand (1896), båda på Thielska galleriet, visar hur han inom loppet av några år hittade fram till sitt eget uttryck.

Ernest Thiel och genombrottet

Publiken och kritiken var till en början skeptiska. Janssons dukar var stora – ofta 1,5 till 2 meter breda – och de var alltför avantgardistiska för både museer och privata köpare. Vändpunkten kom i november 1898, när bankiren Ernest Thiel, på Karl Nordströms inrådan, besökte ateljén och köpte tre målningar på en gång. Köpet räddade Jansson ur en akut ekonomisk kris och blev början på en vänskap som varade till konstnärens död. Thiel köpte sammanlagt 19 verk direkt från konstnären och lät dem täcka en hel vägg i en av salongerna på sin villa på Djurgården – det som i dag är Thielska galleriet.

Thiels stöd öppnade dörrarna. Andra samlare, bland dem generalkonsul Josef Sachs och konstskribenten Klas Fåhræus, började köpa hans stadsvyer, och kring sekelskiftet var Jansson en etablerad konstnär med god ekonomi. År 1900 gjorde han sin första resa utanför Norden, till Paris – vid 38 års ålder, långt efter att kollegorna kommit hem därifrån.

Huvudverken – de blå nocturnerna och badhusen

Timmermansgatan (1897)

En töcknig vinterkväll på Söder. Husraderna är inriktade rätvinkligt mot bildytan, från förgrundens trappor leds blicken ned till den lägre belägna gatan och bort mot horisonten. Inte en människa syns. Hela intrycket bygger på kontrasten mellan gaslyktornas varma sken i kadmium och lack och den smutsigt gråblå, ultramarina omgivningen, som konsthistorikern Nils G. Wollin beskrev verket redan 1920. Timmermansgatan ägdes länge av generalkonsul Josef Sachs, grundaren av NK, och stannade i familjens ägo tills det bjöds ut på Bukowskis Important Winter Sale den 9 december 2021. Klubbat pris blev 3 150 000 kronor, vilket gör det till Janssons dyraste verk på auktion.

Riddarfjärden, Stockholm (1898)

Den vy Jansson såg från Mariaberget varje kväll: Riddarfjärdens mörka vattenspegel, Kungsholmens silhuett på andra sidan och en rad ljuspunkter som speglar sig i vattnet. Målningen på Nationalmuseum är ett av hans mest reproducerade motiv och det som oftast får representera honom i översikter över nordisk konst. Här är staden ännu igenkännbar – man kan följa strandlinjen och urskilja byggnader – men allt är underordnat den blå helheten. Det är denna balans mellan verklig plats och känslostämning som gör motivet så tacksamt som poster: det är samtidigt ett stycke Stockholm och ett stycke abstrakt färg.

Nocturne (1901) och Hornsgatan nattetid (1902)

I Nocturne på Thielska galleriet har staden nästan upplösts. Den suddiga silhuetten och gatljusens vita sken flyter samman, och den blå färgen har använts i alla upptänkliga nyanser för att ge en känsla av oändligt djup. Motivet är fortfarande Riddarfjärden sett från Mariaberget, men målningen befinner sig mellan dröm och verklighet. Titeln är lånad från musiken – Chopin var Janssons favoritkompositör – och signalerar att detta är ett stämningsstycke snarare än en topografisk redogörelse.

Hornsgatan nattetid (1902, 152 × 182 cm) på Nationalmuseum är den blå periodens kulmen. Gaslyktorna längs den tomma gatan bildar virvlar och vågor i luften, husen och himlen smälter samman till en enda blå vision. Penseldragen korsar varandra i alla riktningar och skapar en rörelse i bilden som saknar motstycke i svenskt måleri vid denna tid. Två år senare, 1904, målade Jansson sin sista stadsvy och förklarade för en vän att han var fullständigt utmattad och inte längre ville fortsätta med det han gjort. Han slutade ställa ut i flera år.

"Eugène Jansson var den djärvaste koloristen av sekelskiftesmålarna, expressiv i sin konst, passionerad, originell och radikal. Medan hans generationskamrater på 1890-talet målade nationellt romantiska hembygdsskildringar från Bohuslän, Öland, Värmland, Lappland eller Dalarna förblev han i Stockholm." – Inga Zachau, Eugène Jansson: den blå stadens målare (1997)

Flottans badhus (1907) och Badtavla (1908)

När Jansson återvände till utställningarna 1907 var det med ett helt nytt motiv. Flottans badhus visar en man i ett akrobatiskt simhopp mot en fond av nakna, solbelysta män på badhusets brygga vid Skeppsholmen. Det är inte dykaren som är bildens centrum utan de betraktande männen – deras kroppar, deras blickar. Målningen väckte sensation och en del fientlighet, men Ernest Thiel köpte den samma år och hängde den synligt i sitt galleri. Sedan 1970-talet, när Janssons homosexualitet blev allmänt känd, har verket långa perioder förvarats i magasin och visats bara i tillfälliga utställningar; 2020–2021 lånades det ut till IVAM i Valencia för utställningen "Moral dis/order" om konst och sexualitet i mellankrigstidens Europa.

Badtavla (1908) är en variant av samma scen där tre vältränade nakna män står vid trampolinen och väntar på sin tur, vända mot den som hänger i luften – som tre manliga gracer. Målningen tillhörde ursprungligen Klas Fåhræus samling på Högberga gård på Lidingö, donerades till Örebro kommun när Idrottshuset invigdes 1952 och hängde i decennier i en av idrottshallarna. I dag ingår den i Örebro kommuns konstsamling och lånades in till Thielska galleriet 2020.

Naken yngling (1907) och Matrosbal (1909)

Naken yngling från 1907 föreställer Knut Hyman, en ung man Jansson mött på badhuset och som blev hans nära följeslagare; de delade bostad i konstnärens ateljé fram till omkring 1912. Matrosbal (1909) på Thielska galleriet skildrar söndagsdansen i Exercishuset på Skeppsholmen, sedd från åskådarplats: signalflaggor och skarpt lysande ljuskronor i taket, matrosernas mörka uniformer som dominerar vimlet och damernas dräkter som sticker fram i andra färger. Under de olympiska spelen i Stockholm 1912 ställde Jansson ut sina atletmålningar i större skala än tidigare. Mottagandet förblev reserverat, men originaliteten kunde ingen förneka – sedan antiken hade den manliga idrottskroppen inte studerats så ingående, från så många vinklar.

Teknik och stil – blått, ljus och musik

En enda färg som hela uttrycket

Det som gör Jansson unik är inte att han målade i blått – skymningsblått var på modet i hela 1890-talets Norden, från Krøyers blå timme i Skagen till Prins Eugens stilla sjöar – utan att han gjorde färgen till sitt enda instrument. I hans mogna verk finns knappast någon annan kulör än blått i alla dess valörer: preussiskt blått i djupet, ultramarin i mellantonerna, kobolt och ljusare brutna toner mot himlen. Mot detta står gaslyktornas små gula och vita punkter, ofta lagda med tjock färg direkt ur tuben. Det är samma princip som Whistler använde i sina nocturner från Themsen, men Jansson drev den längre: hos honom blir kontrasten mellan varmt och kallt nästan hela bildens innehåll.

Penselföringen och rörelsen

Janssons penseldrag är mycket synliga och korsar ofta varandra i olika riktningar, vilket ger ytan en vibration som Hornsgatans virvlande lyktsken är det tydligaste exemplet på. Under den blå periodens gång förenklades formerna successivt. I de tidiga vyerna från 1896–1898 kan man ännu urskilja hus, kajer och båtar; i de sena nocturnerna kring 1901–1904 återstår ofta bara vattnets och himlens blå massa och några ljusreflexer. Denna rörelse mot abstraktion gör att Jansson ibland placeras som en föregångare till det abstrakta måleriet, decennier före Hilma af Klints och Kandinskys genombrott, även om han själv aldrig lämnade det föreställande.

Chopin och nocturnen som form

Musiken var en huvudkälla till Janssons konst. I bostaden på Mariaberget stod ett piano, och han spelade ofta Chopin – framför allt de 21 nocturnerna, "nattens sånger". Vänner beskrev det blå ljuset i hans målningar som direkt förbundet med hans sätt att spela. Att flera av hans stadsvyer bär titeln Nocturne är därför ingen tillfällighet: han sökte i måleriet samma sak som Chopin sökte i musiken, en stämning som är rytmisk och sensuell snarare än berättande.

Minnet som skissblock

Det brukar sägas att Jansson använde sitt minne som skissblock. Han målade inte på plats i natten utan i ateljén, efter timmar av betraktande från fönstret eller under kvällspromenader längs Söders gator. Men han tecknade också: i Thielska galleriets samling finns flera av hans tidiga skissböcker från 1880-talet med snabba blyertsstudier av skepp, vagnförare, flanörer, kvinnor, barn och matroser. Inför badhusmotiven arbetade han dessutom med fotografier och tecknade förstudier. Den sena figurperioden är alltså tekniskt mer traditionell än den blå – modellerna stod i ateljén, och Jansson lät dem enligt samtida vittnesmål gå nakna där också mellan sittningarna.

Sekelskiftets Stockholm, sexualitet och eftermäle

Janssons två motivkretsar – de folktomma gatorna i skymning och badhusets nakna män – har länge behandlats som två skilda kapitel. Nyare forskning, framför allt konsthistorikern Hans Henrik Brummers artikel i Konsthistorisk tidskrift 1999 och Patrik Steorns avhandling Nakna män (2006), knyter dem samman. Både de mörka gatorna och badhusen var platser där män som älskade män kunde träffas i det tidiga 1900-talets Stockholm, och de blå målningarna kan läsas som bilder av nattligt flanerande där gatornas tomhet också antyder ett möjligt möte. Ur det perspektivet är Janssons stadsvyer egentligen alltid befolkade, även när ingen människa syns.

Homosexuella handlingar var förbjudna i svensk lag fram till 1944. Janssons nakenmålningar hade i princip kunnat användas som bevismaterial i en rättegång, och att de ändå kunde ställas ut och köpas av en av landets rikaste män berodde på tidens vitalistiska kroppskult: den vältränade nakna mannen var ett accepterat ideal i kampen mot industrialismens och storstadens förment försvagande effekter. Efter Eugènes död 1915 brände brodern Adrian, som själv var homosexuell och överlevde honom med många år, alla brev och en stor del av papperen – förmodligen för att undvika skandal.

Eftermälet har vuxit i takt med att båda hans faser fått sin rätta belysning. Musée d'Orsay i Paris visade en retrospektiv 18 maj–22 augusti 1999, den första större presentationen utanför Sverige, och museet äger sedan år 2000 Proletärkasern (1898). Thielska galleriet har återkommande satt honom i dialog med samtida konstnärer, bland annat i utställningen "Män vid vatten" med Jan Hietala, och under museets 100-årsjubileum hösten 2025 ingick hans stora figurmålningar från cirkus och matrosbaler i utställningen "Det ljuva livet" tillsammans med Henri de Toulouse-Lautrec. Inom svensk konsthistoria räknas han i dag som den mest originella koloristen i sin generation och som en tidig länk mellan symbolismen och det abstrakta måleriet.

Var finns Jansson i dag? Museer, samlingar och auktioner

Den som vill se Jansson i original har det förhållandevis lätt, eftersom nästan hela hans produktion finns kvar i Sverige. Thielska galleriet på Djurgården i Stockholm har landets största samling – ett 20-tal oljemålningar samt pasteller, teckningar, skisser och etsningar från studietiden på 1870-talet fram till 1915. Här hänger Mångård, Söder Mälarstrand, Nocturne, Jag. Självporträtt (1901), Porträtt av Ernest Thiel (1902), Flottans badhus och Matrosbal. Nationalmuseum äger bland annat Riddarfjärden, Stockholm (1898), Hornsgatan nattetid (1902) och ett självporträtt. Jansson är även representerad på Göteborgs konstmuseum, Prins Eugens Waldemarsudde och i Örebro kommuns konstsamling, och utomlands på Musée d'Orsay.

På auktionsmarknaden är Jansson en av de dyraste svenska sekelskifteskonstnärerna. Rekordet, 3 150 000 kronor för Timmermansgatan på Bukowskis 2021, sattes mot ett utrop på 3–5 miljoner. Blå stadsvyer av god kvalitet dyker upp bara med några års mellanrum, medan mindre pasteller, teckningar och de sena figurstudierna är mer tillgängliga. Den utförliga verkförteckningen i Nils G. Wollins Eugène Janssons måleri från 1920 används fortfarande av auktionshusen för att verifiera proveniens. Mer om konstnären finns hos Wikipedia och i Wikidata.

Jansson i hemmet – så fungerar den blå natten

Varför den blå tonen är så lätt att leva med

Janssons nocturner är ovanligt tacksamma som posters av ett enkelt skäl: de bygger på en enda färgfamilj. En bild i tjugo nyanser av blått med några gula ljuspunkter krockar sällan med något i ett rum, och den fungerar lika bra mot en vit vägg som mot en mörk. Den djupa tonen ger ett lugn som passar sovrum, arbetsrum och läshörnor, medan lyktornas ljus hindrar bilden från att bli tung. Motiven är dessutom stockholmska utan att vara turistiska – för den som bor eller har bott i staden är Riddarfjärden och Hornsgatan personliga platser, för alla andra är de helt enkelt vackra stadsvyer i skymning. I Bozettos samling av kända konstnärer hör de nordiska sekelskiftesmotiven till de mest efterfrågade just av detta skäl.

Format, ram och placering

Jansson målade stort – Hornsgatan nattetid är nästan två meter bred – och motiven vinner på att hänga i större format, gärna 50 × 70 cm eller mer, så att penseldragens rörelse och de många blå valörerna kommer till sin rätt. En smal svart eller mörkt blå träram förstärker nattkänslan, medan en ekram ger en varmare, mer nordisk inramning som passar tillsammans med trämöbler och ljusa textilier. Läs mer i vår guide om att rama in konst och se våra ramar. En enda stor Jansson-poster gör sig bäst ensam över en soffa eller säng; vill man kombinera passar den utmärkt i en tavelvägg tillsammans med andra blå posters eller med svartvita fotografier av Stockholm.

Tips: Janssons blå nocturner kommer allra bäst till sin rätt i ett rum med dämpat, varmt ljus på kvällen – en golvlampa eller vägglampa i närheten gör att lyktornas gula punkter i bilden "tänds" på samma sätt som de gjorde från Mariaberget. Undvik att hänga motivet mitt emot ett stort fönster där dagsljuset bleker de mörka partierna; en vägg i vinkel mot fönstret är oftast bäst. Mot en mörkblå eller grågrön vägg blir effekten nästan som ett fönster ut mot natten – se vår guide till posters på mörka väggar.

Att kombinera Jansson med annan nordisk konst

Jansson hör hemma i samma bildvärld som Prins Eugen, Krøyer och Hammershøi – konstnärer som alla arbetade med det nordiska ljuset i dämpade toner. En vägg med en Jansson-nocturne, en Hammershøi-interiör i grått och en Prins Eugen-sjö i skymning bildar en sammanhållen helhet där blått, grått och grönt får samspela. Den som vill ha mer kontrast kan ställa den blå natten mot Carl Larssons ljusa Sundborn-akvareller eller mot en färgstark Sigrid Hjertén; då blir Jansson rummets lugna pol. I vår samling svensk konst och i artikeln om nordisk konst i hemmet finns fler förslag på sådana kombinationer.

Tidslinje

1862 – Eugène Fredrik Jansson föds den 18 mars i Stockholm. Familjen bor på Stora Nygatan i Gamla stan.
1876 – Insjuknar i scharlakansfeber vid 14 års ålder; får livslånga problem med njurar, syn och hörsel.
1878 – Börjar vid Tekniska skolan och blir elev hos Edvard Perséus.
1881 – Antas till Konstakademiens antikskola men saknar medel att resa till Paris.
1885–1886 – Deltar i Opponenternas revolt mot Konstakademien; medgrundare av Konstnärsförbundet 1886.
1888 – Målar Porträtt av konstnärens far i hemmet i Gamla stan.
1890–1891 – Perséus dör 1890; fadern dör 1891. Jansson blir familjeförsörjare och flyttar med mor och bror till Södermalm.
1893 – Det blå måleriet övergår från pastell till olja.
1894 – Edvard Munch ställer ut i Stockholm för första gången; Jansson tar starkt intryck.
1896–1897 – Mångård, Söder Mälarstrand och Timmermansgatan.
1898 – Ernest Thiel besöker ateljén i november och köper tre målningar. Riddarfjärden, Stockholm och Proletärkasern.
1900 – Första resan utanför Norden, till Paris, vid 38 års ålder.
1901–1902 – Nocturne, Jag. Självporträtt, Porträtt av Ernest Thiel och Hornsgatan nattetid.
1904 – Den sista blå stadsvyn fullbordas. Jansson slutar ställa ut i flera år.
1907 – Återkomst med Flottans badhus och Naken yngling; Thiel köper badhusmålningen samma år.
1908–1909 – Badtavla och Matrosbal.
1912 – Ställer ut atletmålningarna i samband med de olympiska spelen i Stockholm.
1915 – Dör den 15 juni i Skara av hjärnblödning, 53 år gammal.
1920 – Nils G. Wollins verkförteckning Eugène Janssons måleri publiceras.
1999 – Retrospektiv på Musée d'Orsay i Paris, 18 maj–22 augusti.
2021 – Timmermansgatan klubbas för 3 150 000 kronor på Bukowskis den 9 december.

Relaterade konstnärer och rörelser

Jansson står mitt i det nordiska sekelskiftets konst, men med en fot i den europeiska symbolismen och en i den kommande abstraktionen. Den viktigaste enskilda influensen var Edvard Munch, vars Stockholmsutställning 1894 gav honom mod att måla känsla i stället för vy. Bland kollegorna i Konstnärsförbundet är Prins Eugen den närmaste släktingen med sina skymningslandskap i dämpade toner, medan Bruno Liljefors, Carl Larsson och Anders Zorn representerar den landsbygdsinriktade nationalromantik som Jansson medvetet valde bort. Hans blå timme har sin danska motsvarighet hos P.S. Krøyer och sitt tysta, gråtonade syskon hos Vilhelm Hammershøi.

Stilmässigt hör Jansson till symbolismen – den rörelse som satte stämning och inre upplevelse före iakttagelse – och hans sena nocturner pekar fram mot den abstrakta konsten. Den svenska modernism som följde, med Sigrid Hjertén och Nils Dardel, byggde vidare på den frihet i färg och form som Jansson varit ensam om i sin generation. En bredare översikt finns på vår sida om nordisk konst och i guiden till konsthistorien. Alla våra faktasidor om konstnärer och konströrelser är samlade i Kunskapsbanken.

Vanliga frågor om Eugène Jansson

Eugène Janssons blå Stockholm är ett av de mest personliga bidragen till nordisk konst – en stad sedd genom en enda färg, en känsla snarare än en karta. Vill du ta hem den blå natten? Utforska klassisk konst och svensk konst hos Bozetto, där varje poster trycks på premiumpapper som återger de djupa blå tonerna med full lyster.