Ivan Aguéli – svensk modernism, sufism och Gotlands landskap

Ivan Aguéli (1869–1917) är en av den svenska konstens mest egensinniga modernister: en målare som lämnade Sala för Paris som tjugoåring, blev anarkist, konverterade till islam och dog i en tågolycka utanför Barcelona. Hans små landskap i tunna, matta färger – Gotlands kust, Egyptens kupolhus, Kataloniens vägar – hör i dag till det mest eftertraktade svensk konst från sekelskiftet kan erbjuda, och ett ensamt landskap kunde 2015 klubbas för 7 miljoner kronor. Den här faktasidan går igenom hans liv, hans viktigaste motiv, hans teknik och hur du kan låta hans konst ta plats hemma.

Under sin livstid fick Aguéli aldrig något genombrott. Hans enda offentliga utställning var fyra tavlor på Konstnärsförbundet 1912, och han reste från Stockholm samma dag som den öppnade. Det var först efter hans död som Nationalmuseum, Moderna Museet och Prins Eugens Waldemarsudde byggde upp de samlingar som i dag visar hur tidigt och hur radikalt han tänkte kring färg, form och det han kallade ren konst. Här samlar vi fakta, källor och praktiska råd – med målet att vara den mest användbara svenska resursen om honom.

Innehåll
↓ Vem var Ivan Aguéli?
↓ Liv och resor: Sala, Paris, Kairo och Barcelona
↓ Viktigaste verk och motiv
↓ Teknik, färg och konstnärlig signatur
↓ Arv, museer och marknad
↓ Aguéli i hemmet – inredningsguide
↓ Tidslinje 1869–1917
↓ Relaterade konstnärer och rörelser
↓ Vanliga frågor om Ivan Aguéli

Vem var Ivan Aguéli?

Ivan Aguéli föddes som John Gustaf Agelii den 24 maj 1869 i Sala i Västmanland, son till veterinären Johan Gabriel Agelii. Konstnärsnamnet Ivan Aguéli tog han i februari 1890, strax före avresan till Frankrike. Moderna Museet beskriver honom i sin presentation av utställningen Klee/Aguéli som "målare, anarkist, sufi och resenär" – en sammanfattning som ger en bild av hur sällsynt bred hans liv var för en svensk konstnär av sin generation.

Konstnärligt placeras han oftast i det svenska 1890-talets postimpressionistiska och symbolistiska krets, nära vännerna Richard Bergh och Karl Nordström, men hans verkliga släktskap finns hos de franska syntetisterna runt Émile Bernard och Paul Gauguin. Han arbetade i litet format, med en återhållen palett och en nästan geometrisk klarhet som av senare konsthistoriker beskrivits som en föregångare till kubismen.

Snabbfakta: Född 24 maj 1869 i Sala. Död 1 oktober 1917 i en tågolycka utanför Barcelona, 48 år gammal. Kom till Paris 15 april 1890. Konverterade till islam 1898 och tog namnet Abdalhâdî. Enda utställningen under livstiden: fyra tavlor på Konstnärsförbundet i Stockholm 1912. Nationalmuseum tog emot sin första Aguéli som gåva 1915. Moderna Museet visade 86 verk av honom och Paul Klee 16 januari–24 april 2016. Auktionsrekord: 7 miljoner kronor för Gotländskt landskap, Stockholms Auktionsverk, 3 juni 2015. Aguélimuseet i Sala invigdes 1962 och finns sedan 2007 i stadens gamla kraftstation från 1903.

Det som gör Aguéli till ett av Sveriges mest intressanta konstnärsöden är kombinationen av små, stilla bilder och ett liv fyllt av konflikter, resor och andlig sökan. Han var samtidigt konstnär, kritiker, språkstudent och aktivist, och hans bilder bär spår av alla dessa världar. Den som vill sätta in honom i ett större sammanhang kan börja i vår guide till nordisk konst eller i Bozettos Kunskapsbank.

Liv och resor: Sala, Paris, Kairo och Barcelona

Uppväxt och Gotland (1869–1890)

Aguéli gick dåligt i skolan och bytte skola flera gånger mellan Sala, Västerås, Falun och Visby. År 1888 antogs han till Praktiska Arbetsskolan i Stockholm, trots faderns motstånd mot konstnärsbanan. Sommaren 1889 målade han landskap och gatubilder på Gotland och knöt livslånga vänskaper med Richard Bergh och Karl Nordström. Ön förblev ett återkommande motiv: de äldsta bevarade oljemålningarna är gotländska, och han återvände dit flera somrar för att måla kust, hav och porträtt. Nationalromantikens landskapssyn, som du kan läsa om i vår guide till nationalromantiken, var hans bakgrund – men han lämnade den snabbt.

Paris, Bernard och anarkismen (1890–1894)

Efter familjens tillstånd reste Aguéli till Le Havre den 15 april 1890 och slog sig ner i Paris. Där mötte han verk av van Gogh och Cézanne och lärde känna Émile Bernard, syntetismens förgrundsgestalt, som introducerade honom för teosofiska kretsar. Han blev snabbt desillusionerad av dem och drogs i stället mot anarkistiska miljöer. Under en tid på Konstnärsförbundets skola i Stockholm 1892 studerade han för Richard Bergh, och 1893 började han vid École des langues orientales. Samma år träffade han poeten och djurrättsaktivisten Marie Huot, med vilken han fick en tjugoårig relation. I april 1894 greps han vid polisrazzior mot anarkister och satt fyra månader på Mazasfängelset, ett kapitel som brukar kopplas till den stora anarkistprocessen "De trettios process". Tiden i fängelset använde han till att studera religion, språk och konsthistoria.

Egypten, islam och sufismen (1894–1914)

Hösten 1894 reste Aguéli till Kairo, där han målade egyptiska landskap och porträtt, bland annat staden på bergssluttningen och kalifernas gravar. År 1898 konverterade han till islam och tog namnet Abdalhâdî, "Vägledarens tjänare"; 1899 reste han som korrespondent till Ceylon och Indien. År 1900 sköt han mot matadorer vid en tjurfäktning i Deuil som protest mot djurplågeri och satt kort i fängelse, varefter han i ungefär ett decennium nästan upphörde att måla. Mellan 1902 och 1909 bodde han åter i Egypten, blev invigd i en sufiorden och gav tillsammans med Enrico Insabato ut tidskriften Il Convito. Han studerade den medeltida mystikern Ibn Arabi och var med och grundade sällskapet Akbariyya. Hans artikel L'Art pur i La Gnose, januari 1911, är det närmaste en konstnärlig programförklaring han lämnade.

Sista åren: Stockholm, Egypten och Spanien (1911–1917)

Aguéli besökte Sverige 1911 för första gången på nio år och gick då sporadiskt på Carl Wilhelmsons målarskola. Året därpå, 1912, visade han fyra målningar på Konstnärsförbundet – hans enda offentliga utställning – och reste till Paris samma dag som den öppnade. Vid slutet av 1913 reste han tillbaka till Egypten, och 1916 utvisades han av de brittiska kolonimyndigheterna. Han begav sig till Spanien, där de sista målningarna tillkom. Den 1 oktober 1917 dog han efter att ha blivit påkörd av ett tåg utanför Barcelona. Först 1915 hade Nationalmuseum officiellt uppmärksammat honom genom att ta emot en stockholmsbild som gåva.

Kritikern, aktivisten och språkmänniskan

Det är lätt att glömma att Aguéli under långa perioder var mer skribent än målare. Mellan 1896 och 1897 skrev han konstkritik för L'Encyclopédie Contemporaine Illustrée, och 1899 skickade han tio brev om islams utbredning utanför Egypten från sin resa till Ceylon och Indien. I Paris studerade han arabiska och andra orientaliska språk, och i Kairo utvecklade han ett nätverk av översättare, mystiker och journalister. Hans engagemang för anarkism, feminism och djurrätt – de tre sakfrågor som Thielska Galleriet lyfte fram 2018 – var inte en sidoverksamhet utan en del av samma sökande som gav hans bilder deras stillhet. Han ville göra konsten till något annat än dekoration: en form av tankearbete som kunde bära ett helt synsätt.

För den som vill förstå svensk konst vid sekelskiftet är detta avgörande. Medan Carl Larsson och Anders Zorn skapade den bild av Sverige som blev nationell ikon – i Zorns fall så framgångsrikt att hans akvareller än i dag är bland landets mest efterfrågade, som vi skriver i vår artikel om Zorn – valde Aguéli det motsatta: ett liv i rörelse, i fattigdom, med små målningar som knappt någon ville ha. Kontrasten gör honom till en nödvändig röst i berättelsen om Nordens modernism.

Viktigaste verk och motiv

Aguélis produktion är liten och spridd. Hans bilder är ofta mindre än en A4-sida, men Thielska Galleriet noterade i sin jubileumsutställning 2018–2019 att samspelet mellan färg, ljus och nyanser skapar en känsla av monumentalitet. Utställningen Ivan Aguéli – måleriet och mystiken pågick 6 oktober 2018–10 februari 2019, kuraterad av Viveca Lindenstrand tillsammans med forskarna Simon Sorgenfrei och Annika Öhrner, och firade hundrafemtioårsdagen av hans födelse.

De gotländska landskapen

Gotland är Aguélis marknadsmässigt starkaste motiv. Gotländskt landskap såldes vid Stockholms Auktionsverk den 3 juni 2015 för 7 miljoner kronor efter intensiva bud, med ett utropspris på 2,5–3 miljoner. Ett andra gotländskt landskap vid samma auktion gick för 2,45 miljoner. Motiven är lågmälda: dyner, buskar, kustlinjer och en hög horisont, målade med tunt, matt färgskikt som låter ytan vibrera av ljus. Du hittar samma fascination för nordisk natur hos Prins Eugen, vars Waldemarsudde har Aguéli i sina samlingar.

Egyptiska stadsbilder och kupolhus

Från 1895, då han målade i Kairo och Asyut, härstammar bilder som Staden på kullarna och Kalifernas gravar, och från 1913–1914 bland annat Egyptiskt kupolhus och Afrikansk stad. Här blir hans förenkling av arkitekturen som tydligast: byggnaderna reduceras till kuber, kupoler och skuggor mot en bleknad himmel. De målades under svåra ekonomiska år, men visar en nästan matematisk kompositionssäkerhet.

"Ett landskap kan förmedla ett sinnestillstånd." – Aguélis uppfattning, återgiven i Uppsala Auktionskammares katalogtext om Paviljongen (2024)

De spanska landskapen 1916–1917

Efter utvisningen från Egypten målade Aguéli små katalanska landskap, ofta i olja på papper. Ett av de mest kända, Spanskt landskap med väg, mäter blott 16,5 × 23 cm och finns i Moderna Museets samling. Konstnären var vid den här tiden sliten och utblottad, men bilderna är lugna, klara och förvånansvärt befriade: vägen leder in i en bildyta där bergens linjer och trädens former har förenklats till nästan abstrakta byggstenar.

Paviljongen och porträtten

Det fanns också porträtt och intima motiv. Flickporträtt (1891) och Porträtt av Mme Huot visades på Thielska Galleriet. Olja på duk på pannå, Paviljongen (33 × 41 cm) såldes av Uppsala Auktionskammare i juni 2024 (11–14 juni, lot 744) med ett utrop på 300 000–400 000 kronor. Verket ägdes en gång av kronprins Gustaf Adolf, den blivande Gustaf VI Adolf, och har visats på Nationalmuseum 1939, Ateneum i Helsingfors 1948 och Göteborgs konstmuseum 1957. Proveniensen säger mycket om hur Aguéli efter sin död gick från bortglömd outsider till kungligt samlarobjekt.

Teknik, färg och konstnärlig signatur

Aguélis bilder känns igen på tre saker: litet format, tunna och något matta färger, och en komposition där det väsentliga har lyfts fram på bekostnad av det dekorativa. Han kallade själv idealet "ren konst" (l'art pur) och byggde det på syntetismens idé att formen ska förenklas till sin kärna. De biografiska uppgifterna från Salakonstnärernas sällskap beskriver hans stil som influerad av Gauguin och symbolismen men med en egen geometrisk stränghet som pekar mot kubismen.

Syntetism, Bernard och Gauguin

Mötet med Émile Bernard 1890 gav Aguéli verktygen: plana färgfält, markerade konturer och en bildyta som inte försöker imitera djup utan organiserar det. Samma tradition leder till Paul Gauguin, vars Tahiti-bilder är den mest kända tillämpningen. Men Aguéli arbetade tystare och mer koncentrerat än Gauguin. Han var också en av de svenskar som tidigast tog till sig Cézannes konstruktiva syn på landskapet, vilket gör honom till en pusselbit i berättelsen om hur modernismen kom till Norden.

Konst som andlig praktik

För Aguéli var måleriet en väg till insikt. Hans läsning av Ibn Arabi, Swedenborg och persisk poesi ledde honom till tanken att ett landskap kan bära ett sinnestillstånd, och att bilden därför inte får störas av onödiga detaljer. Det är samma resa som gjorde Moderna Museets kurator Fredrik Liew intresserad av att ställa honom bredvid Paul Klee i utställningen Klee/Aguéli 2016: 86 målningar och teckningar organiserade kring begreppen skapelse, form, ängel, tecken och trädgård. Utställningen betonade att deras konst var "ett motstånd" mot en tid av industriell acceleration, inte ett flyktförsök.

Tunt, matt och litet: så ser man en Aguéli

Den som står framför ett originalverk märker först hur lite färg han använde. Salakonstnärernas sällskap beskriver hans färger som "tunna och något matta", och många av de spanska landskapen är målade i olja på papper i en storlek som 16,5 × 23 cm. Det finns inga tjocka penseldrag, inga effekter, ingen berättelse som tränger sig på. I stället bär konturer, färgfält och bildens placering av horisonten hela verket. Det är samma ekonomi som senare skulle bli ett kännetecken för nordisk modernism, och den förklarar varför hans bilder fungerar så väl som reproduktioner: motivens styrka ligger i kompositionen, inte i ytans stoffliga detaljer.

Ett annat kännetecken är hans sätt att behandla ljus. I stället för att återge ögonblickets skiftningar, som impressionisterna gjorde i impressionismen, ger han ett generaliserat, nästan tidlöst ljus. Himlen blir ett jämnt färgfält, skuggorna är platta och horisonten ligger stadigt. Detta, tillsammans med de ofta nästan frontala vyerna, ger bilderna en meditativ karaktär som vi förknippar med hans sufiska studier.

Arv, museer och marknad

Aguélis betydelse har växt successivt. Nationalmuseum tog emot sin första Aguéli 1915, två år före hans död. Under 1900-talet byggdes samlingarna upp på Nationalmuseum, Moderna Museet och Waldemarsudde, och 1969, hundra år efter hans födelse, gavs hans målningar ut på svenska frimärken, enligt den engelskspråkiga Wikipedia. Hans texter om islamisk esoterik påverkade också den franske författaren René Guénon och därmed den så kallade traditionalistiska skolan – ett arv som ligger långt utanför konsthistorien.

Utställningar som lyft honom

Två utställningar har förändrat bilden av Aguéli i modern tid. Klee/Aguéli på Moderna Museet (16 januari–24 april 2016, kurator Fredrik Liew, 86 verk) placerade honom i en europeisk modernistisk konversation och visade att han inte bara var en svensk kuriositet. Thielska Galleriets jubileumsutställning 2018–2019 lyfte i stället fram helheten – måleri, aktivism och religionsstudier. Läs mer om den förstnämnda på Moderna Museets sida om Klee/Aguéli och om hans liv år för år i museets biografi. Fler fakta finns i svenskspråkiga Wikipedia.

På den svenska konstscenen har Aguéli också blivit en referens för nutida konstnärer: bland dem har Andreas Eriksson ställts i dialog med honom i utställningen Soleil et Lune vid Svenska institutet i Paris. Och Aguélimuseet i Sala fortsätter att visa samtida konst i dialog med moderna mästare i sin utställningshall Travershallen, vilket håller hans sätt att se levande.

Aguélimuseet i Sala

Aguélimuseet på Vasagatan 17 i Sala invigdes 1962 och har sedan 2007 sin hemvist i stadens gamla kraftstation från 1903, i kulturkvarteret Täljstenen. Museet har enligt egen uppgift den största samlingen av Aguélis målningar och teckningar, och visar också verk av bland andra Vera Nilsson, Carl Kylberg, Helene Schjerfbeck, Ernst Josephson och Karl Nordström. Samlingen ägs av Nationalmuseum och Moderna Museet, drivs av Sala konstförening (bildad 1941) och har fri entré onsdag–lördag klockan 11–16. Du kan läsa mer på Aguélimuseets webbplats.

Marknaden i dag

Aguélis verk är sällsynta på auktion, och Stockholms Auktionsverk beskrev redan 2015 produktionen som "sparsam och eftertraktad". Rekordet 7 miljoner kronor (3 juni 2015) kan jämföras med Paviljongens utrop på 300 000–400 000 kronor 2024; skillnaden förklaras av motiv, storlek och proveniens. Gotländska landskap är mest efterfrågade. Källorna anger också att Aguéli aldrig tjänade pengar på sin konst: det är en efterhandsupptäckt, driven av museer och forskare.

Aguéli i hemmet – inredningsguide

Aguélis bilder är små, lugna och färgmässigt återhållna, vilket gör dem ovanligt lätta att placera. Eftersom originalen sällan är större än 40 × 50 cm fungerar reproduktioner bäst i mindre eller mellanstora format: 30 × 40 eller 40 × 50 cm. Läs vår köpguide till formatet 40 × 50 för mått, ram och hängning.

Hans färger – sandgult, dämpat blått, jordgrönt, ljus terrakotta – passar rum där du vill ha ro. Välj en svensk konstsamling som utgångspunkt eller bläddra bland verk av kända konstnärer. Landskapsmotiv trivs tillsammans med naturmotiv, och i ett återhållet rum fungerar de utmärkt i par med minimalistiska posters.

Tips: Aguélis bilder är små och tål närhet. Häng en enda tavla i ögonhöjd (cirka 145 cm till mitten) på en lugn yta, med bred passepartout i varm vit ton, så att den tunna, matta färgen får andas. Läs vår guide till passepartout för mått och syrafri kvalitet.

Vill du bygga en svensk konstvägg med historisk tyngd passar Aguélis stillsamma landskap bra bredvid Anders Zorns akvareller; vår artikel om Zorn 2026 visar hur ett svenskt mästarnamn får en ny publik. För ett helt annat uttryck, se hur ett annat nordiskt landskapsmålare behandlas i vår guide till Carl Fredrik Hill.

Tidslinje 1869–1917

1869 – Född 24 maj i Sala. 1890 – Tar namnet Ivan Aguéli och kommer till Paris 15 april; möter Émile Bernard. 1892 – Studerar vid Konstnärsförbundets skola för Richard Bergh. 1894 – Fängslad fyra månader på Mazas; reser till Kairo. 1898 – Konverterar till islam, tar namnet Abdalhâdî. 1900 – Skjuter mot matadorer i Deuil; tiotal år av nästan ingen målning. 1902–1909 – Andra vistelsen i Egypten; sufiinvigning och tidskriften Il Convito. 1911 – L'Art pur publiceras i La Gnose. 1912 – Fyra tavlor på Konstnärsförbundet, enda utställningen under livstiden. 1915 – Nationalmuseum tar emot en stockholmsbild som gåva. 1916 – Utvisas från Egypten och reser till Spanien. 1917 – Dör 1 oktober utanför Barcelona. 2015 – Auktionsrekord på 7 miljoner kronor. 2016 – Moderna Museet visar Klee/Aguéli. 2018–2019 – Thielska Galleriet firar 150 år.

Relaterade konstnärer och rörelser

Aguélis konst rör sig i gränslandet mellan flera traditioner. Läs vidare om Paul Gauguin och syntetismen, om Opponenterna och Konstnärsförbundet som skapade det konstliv han rörde sig i, om Paul Klee som Moderna Museet ställde honom bredvid, och om nordisk konst i stort. Fler konstnärer och rörelser hittar du i Kunskapsbanken.

Vanliga frågor om Ivan Aguéli

Vill du låta Aguélis stilla landskap sätta tonen i ditt rum? Utforska vår kollektion med svenska konstverk och hitta motiv som tar med sig 1890-talets sökande färgkänsla in i vardagen.